En slump eller ödet?
Är allt en slump eller är det ödet? Ödet på så vis att det är mening till att det ska ske?!
Jag ska dela med mig så ni förstår vad jag menar..
För flera år sedan började jag läsa till förskollärare på högskolan i Gävle. Då gick jag i en klass där b.la. Hanna gick. Artiga som vi var hejjade vi på varandra för att vi var klasskamrater men inget mera. jag minns att jag tyckte att hon verkade så himla snäll.
Tiden gick och efter ett år kom min son Ludde. jag blev mamma ledig ett år, var det tänkt, men när Ludde var 1år kom hans lillasyster Molly, så jag var mammaledig i ett år till.
När Molly var en liten bebis och Ludde hade börjat på sitt nya dagis eftersom vi hade flyttat till vårat hus, såg jag en ny tjej på dagis. Hon vikarierade och hon såg så bekant ut. Ni som känner mig vet att jag inte har något ansiktsminne alls och måste träffa/se en person flera gånger regelbundet för att komma ihåg hur han/hon såg ut.. Men den här tjejen var som sagt så bekant. Och hon tittade på mig (kändes det som iaf) som om att hon kände igen mig. Sen, som en blixt från klar himmel, frågade jag om hon har gått på högskolan i gävle och läst till förskollärare. Och svaret vart "ja". Då berättade jag att det var Ludde som låg i magen när jag vankade runt höggravid i slutet av andra terminen i klassen. hon mindes mig. vi tyckte det var ett roligt sammanträffande att vi stötte på varandra! jag och barnen gick hem från dagis och var ute och lekte på gården. Vem kommer inte och går förbi? jo hanna, som frågade "bor ni här?!" ja sa jag, vi har precis flyttat hit sa jag. hanna: "jag bor också på den här gatan fast i nr 9".
Med tiden har hanna och jag umgåtts mer och mer och idag är hon en av mina bästa vänner. Hon är den som verkligen känner mig innerst inne och vet hur jag är och funkar och ändå står ut med mig =P Hon är en helt underbar person som jag kan lita på och hon betyder verkligen jättemycket för mig! Hon och jag kan skratta ihop och pladdra på i timmar och ha det jättemysigt =) Hon ger mig alltid så mycket energi och glädje och finns alltid där! <3
Så nu åter till min fråga:
Är det en slump att hanna och jag har stött på varandra igen eller är det ödet? Ödet som vill förena oss två och såg till att våra vägar korsades?!
I grund och botten tror jag att allt har en mening och att det var därför som jag och Hanna möttes, och dessutom fick flera chanser till att mötas ordentligt.
hur underbart är det inte att bo på samma gata som sin bästa vän?! UNDERBART kan jag lova er =)
Det är så enkelt att ses med barnen och utan, just för att vi bor så nära.
jag vet att Hanna läser det här och eftersom hon känner mig så vet hon att jag kan ha svårt att uttrycka mina känslor "muntligt", att skrivande form passar mig bättre.
hanna du är underbar och fortsätt alltid att vara precis så som du är! <3
