Landet någonstans??
Jag vet inte vart det gick fel någonstans. Vart är någonstans? Finns någonstans? hmm..
Jag känner mig iaf alldeles energilös, livlös och allmänt matt.
Jag har så länge sett fram emot att börja i skolan igen, men redan första dagen blev allt kaos och panikartat för mig. Det var jättekul att träffa mina tjejer i klassen som jag bara har träffat en endaste gång på hela sommaren!
Men sen då? vad hände? Någonstans mellan all praktisk information och rundvandring på skolan försvann jag. Mentalt. Kanske till landet någonstans?? Någonstans finns min energi. Någonstans finns min allmänna ork. Någonstans är någonstans långt borta för tillfället.
Den största paniken fick jag nog för att tierps kommun nekade mig att läsa andra kurser istället för psykiatri och socialpsykiatri kurserna som vi läser nu. Jag vill inte läsa dom kurserna. det kanske var där som "någonstans" började? Sedan lite allmänt babbel i klassen, suck! fick veta att vi går 1 1/2vecka i skolan och sen ska vi raka vägen ut på 4veckors praktik. Praktikpanik! Så om en vecka imorgon ska jag börja min långa praktik på okänd ort med okänt schema. Vilket betyder att det är helt omöjligt att få ihop min okända 4veckors praktiktid med det vardagliga livet med barnen. Det blev för mycket. Hur kan tierps kommun göra såhär? först skjuta upp skolstarten med 1 1/2vecka för att byggarna inte har gjort klart lokalerna i "nya" skolan. Det straffar ju självklart oss! Så i bästa fall är allt klart med praktikplatserna på onsdag.
Förut behövde jag ha kontroll över allting kring mitt (gärna andras liv med) liv. almanackan var jämnt fulltecknad med saker hit och dit. Jag gillade (gillar) att flänga och fara. Men någonstans i sjuksrivningarna blev det stopp för allt. Någonstans blev en tid full av sömn och tomma blad i almanackan. Jag gick ifrån att vara ett kontrollfreak till raka motsatsen under min sjukskrivning. Ett liv utan almanacka blev mitt recept på återhämtning. Visserligen blev det lite jobbiga dagar då jag missat att dagis var stängt pga planering eller någons födelsedag eller liknande men man överlever alltid sånt.
Idag har jag sakteligen gått tillbaka till att ha en almanacka med blandade känslor. Nu kanske jag kommer ihåg planeringsdagar och födelsedagar, men tänk om jag planerar in alldeles för mycket igen?? Nu skriver jag med blyerts så jag kan sudda när det blir ändringar. Att sudda ut något blir som en annan form av återhämtning.
Så nu i mitt halvt om halvt kontrollerade liv svävar en irriterande och onödig ovisshet om de kommande 4 veckorna i mitt liv. Vart ska jag vara? och en massa frågor och funderingar till. Under tiden som jag var sjukskriven kom jag till flera insikter. Bla att jag vill veta saker och ting i förväg. Vad som kommer att hända och ske. Kanske inte i kontrollanda utan mera för att kunna förbereda mig mentalt. Det har jag inte hunnit den här gången och då känns det som att allt rasar under mina fötter. Marklös och maktlös.
I drömmarnas värld kanske jag hittar landet någonstans.
